Förlåt min älskade pappa,,att jag inte kan ta med dig hem.När jag ser i dina ögonNu åker vi hem "stumpan" ta min jacka ,,säger du till mig,,,o vad gör jag jo kör ut dinrullstol till dagrummet placerar dig med damerna o säger pappa nu ska jag åka hemmen det ville ju du med,,fast det inte går.Mina känslor inom mig skriker kan inte lämnadig kvar vill bara skrika rakt ut mina tankar finns hos dig mina tårar trillar på min kind.Men vad hjälper det dig,,,,,INGENTING för du är fortfarande kvar o kan inte åka hem.Dina ben bär dig inte längre VARFÖR.
JAG VET HUR DU KÄNNER , KAN ÄNNU HÖRA HUR MAMMA GRÄT NÄR MAN VAR TVUNGEN ATT ÅKA HEM, BÅDE NÄR HON BODDE I LÄGENHETEN OCH SENARE PÅ BERGAGÅRDEN, TÄNKER OFTA PÅ OM MAN KUNDE GJORT PÅ ANNAT SÄTT.HÄLSA PÅ OFTA, JAG GJORDE NOG INTE DET SÅ OFTA SOM JAG BORT MED MOR. KRAM FRÅN DIN MAMMA!
SvaraRadera